Join the new world

Ytterligare en dag. En dag, lik alla andra. Satan vad man hatar livet, exponensiellt ökande med antalet dagar. Jag vaknar i min säng. Min stora, alltför sköna 180x200cm säng. Huset ekar kallt. Allt är av polerat sten och liknar en porrfilms villa. Förvisso lyckades jag få tag i lyan hyfsat billigt - bara två-tre månaders besparningar - men nu när jag väl har det frågar jag mig själv om det var värt det.

Jag struntar i vidare tankebanor och reser mig ur sängen, lite bakis efter gårdagens strapatser. Jag hittar en wiskeyflaska och häller upp dagens första återställare, tänder en cigg som jag fäster bestämt i mungipan och tittar med mina trötta ögon genom den slitna hockeymasken. Jag struntar i frukosten. Med en Q4-buffé framplockad den kommande veckan kommer jag ändå att återfå all min wellness. På så vis hjälper faktiskt huset till lite. Måste börja träna igen, inser jag.
Jag lämnar huset och börjar bege mig mot jobb. Det börjar bli kallt. Det skumma är att folk kommer tillbaka till den här skiten när det fina vädret försvinner. Bakvänd logik enligt mig. Jag ser mig omkring under min färd. Det är inte många människor på gatorna. De flesta sitter hemma, tittar på TV eller onanerar. En liten skara människor håller eSverige på fötter. Det är vi som röstar, vi som bestämmer och vi som hörs i media. Den stora massan skriker bara i bifall eller agerar arg mobb. Många människor på gatan ser rent tomma ut i blicken. De har inget att leva för. Människor dör på löpande band, och ingenting som vi gamla i gamet försöker säga för att muntra upp de andra verkar hjälpa.
Men vad ska man göra? Man kan tyvärr inte trolla fram vilja att leva. Det måste födas ur ett intresse, en vilja. Hopp om något. Människorna på gatan förstår ibland inte varandra. Sverige är ett segregerat land, med ett språk som ingen av våra invånare egentligen talar. Tror att de flesta hatar det, men det är ett nödvändigt ont.
På fritiden tar jag tåget till Liberty City. Där händer iallafall saker, även om man gång på gång vaknar upp på narkosavdelningen i Malmö efter intensiva eldstrider och uppgörelser. Har aldrig träffat någon jag känner igen från eSverige där. Man kanske skulle försöka sig på att hitta lite folk? Sprida lite rykten, mucka gräl och säga att vi gör upp i South Bohans gränder. Kanske skulle det få folk att få tillbaka lite gnista?

Men vad vet jag, säger jag till mig själv och stämplar in ett nytt pass.
Livet går vidare, i sin sega, utdragna rutin.